Mälarötrafikens historia - Broarna
Vägtrafiken på Mälaröarna har alltid begränsats av de förbindelser som råder dels mellan öarna, dels till fastlandet.
Eftersom busstrafikens utveckling har varit direkt beroende av broarna, kan det vara intressant att nämna något om dessa. För att tillföra ytterligare försvårande omständigheter, korsas mälaröarna både vid Tappström och vid Nockeby av farleder. Detta ställer krav på sjöfartens framkomlighet, och så är det än idag.
Swebus 1380 passerar Lullehovsbron 6 januari 2003.
De första broarna
Den första fasta förbindelsen med fastlandet tycks vara de två broar mellan Drottningholm och Kärsön samt mellan Kärsön och Nockeby värdshus som byggdes i kungahusets intresse. Som kuriosa kan nämnas att i samband med invigningen av den nya förbindelsen, som även innefattade en tredje bro mellan Traneberg och Kungsholmen, den 19 augusti 1787, uppfördes ett spektakel på Kärsön av Bellman som hette "Värdshuset" samt en ny opera, "Drottning Kristina".
Därefter kom det att dröja till 1828 innan en bro med klaff invigdes vid Tappström. Enligt samtida anteckningar var bron dock ett sorgebarn, och i brist på ekonomiska medel för att ersätta den med en bättre konstruktion lappade och lagade man den efter bästa förmåga.
En flottbro mellan Lovön och Färingsö anlades vid Lullehov omkring 1830.
När finansmannen O.A. Wallenberg köpte Malmvik, var den närliggande Tappströmsbron i mycket dåligt skick. På 1880-talet lät han bekosta byggandet av en ny bro över sundet mot avgift vid passage. Upptagandet av broavgifter för såväl sjö- som vägtrafiken på detta sätt bibehölls för alla broar i häradet under en lång tid, och för sjöfarande ända fram till 1930-talet.
Den växande sjötrafiken på Mälaren ställde större krav på genomsläppens öppningsanordningar. En nödvändig ombyggnad av Nockeby bro var färdig på 1860-talet. Istället för bro hade man byggt en bank ut i farleden med en broklaff med 8 meters genomsläpp. Från genomsläppet byggdes flottbro till Brommalandet i stället för den gamla stenbron.
Vägtrafiken ökar
Mälaröarnas broar och vägar var avsedda för hästfordon.
Tyngre trafik än så hade man aldrig räknat med. När
biltrafiken satte igång strax före första världskriget
måste man på grund av de undermåliga förbindelserna
förbjuda all biltrafik längre ut än till Drottningholm.
Pengar för nybyggnad och underhåll saknades, och någon
kontroll från myndigheterna att vägar och broar var i säkert
skick företogs inte. På detta sätt kom broarnas underhåll
kraftigt att eftersättas.
I en tjänsteberättelse från 1921 skriver Länsstyrelsens vägkonsulent att Drottningholmsbroarnas beskaffenhet var under all kritik. "- Det torde säkerligen sluta med en katastrof". 1924 kunde man i pressen läsa följande rubrik som tryckts med höga bokstäver på tre rader: TVÅ TRAFIKODUGLIGA BROAR: SKALL EN OLYCKA BEHÖVAS FÖR ATT FÅ DEM REPARERADE? Anledningen till denna rubrik var att fyra bussar höll på att sjunka vid Nockebybron. Hundra personer svävade i livsfara. Denna händelse levde länge i livligt minne hos dem som var med om att dra upp bussarna.
Resultatet av denna incident blev polisbevakning som skulle kontrollera att trafikförordningarna efterlevdes. Enligt beslut fick nämligen "Automobil inte föras ut, då på respektive bro befinner sig annan automobil, marscherande trupp e.d."
Nya broar byggs
Den 22 oktober 1924 kom en hård nordlig storm, som svårt skadade den 60-åriga Nockebybron. Tre veckor senare framlades redan påbörjade förslag till nya broar, men dessa var mycket kostsamma och medel till byggnationerna saknades.
Det var två olika omständigheter som hjälpte Färentuna vägdistrikt ur detta förtvivlade läge. Den ena var att det konstruerats en brotyp som var billig i utförande och ändå säker. Den andra var att det av fordonsskatter hade skapats en fond ur vilken medel kunde erhållas för väg- och brobyggnader. Tack vare denna fond satte man igång att bygga Drottningholmsbron efter de nya konstruktionsprinciperna. Bron blev färdig att invigas den 21 december 1925. Detta datum sammanfaller med premiären på busstrafiken från Färentuna kyrka.
Nästa år kom turen till Nockeby bro, som kunde invigas den 22 december 1926. Byggnadsarbetena blev där mycket svårare än på Drottningholmsbron. För att få fram trafiken under byggnadstiden flyttades den gamla flottbron till ett provisoriskt läge något västerut. Denna tillfälliga brolösningen vållade mycket bekymmer. Busspassagerarna fick gå över bron och vattnet steg många gånger över gångbanorna.
Kort efter att Nockebybron invigts hade man börjat planera för ersättandet av den gamla flottbron vid Lullehov. Den 10 maj 1927 flyttade man den nästan 100 år gamla bron till ett läge norr om sin gamla plats, och byggandet av den nya bron kunde börja. Arbetet blev emellertid besvärligt och drog ut på tiden. Den nya bron blev inte invigd förrän den 5 juni 1929.
Året efter, den 18 juni 1930 kunde Tappströmsbron som sista modern bro invigas. Redan före 1930 hade man börjat rusta upp vägarna, och då broarna nu var färdiga fullföljdes vägbyggandet med än större intensitet.
Men broarna slutade dock aldrig att göra sig påminda. Den 22 juni 1929 höll det på att hända en stor olycka på den bara tre år gamla Nockebybron. Då en buss befann sig på klaffen släppte låsanordningarna. Av bussens tyngd tippade klaffen ner, men chauffören fattade raskt situationen, gav full gas och fick upp bussen på brofästet. Alla däcken slets sönder, men chauffören förhindrade med säkerhet en allvarlig olycka. Broklaffens konstruktion byggdes bara på några dagar om för att omöjliggöra en liknande händelse. Broarnas fundament orsakade bekymmer, och redan före 1935 måste man anslå stora summor för att reparera landfästen och bropelare. Det blev snart klart att man måste bygga nya broar i synnerhet som trafiken bara ökade och kravet på tyngre fordon gjorde sig gällande.
Krav på ökad bärighet
I femtiotalets början restes krav på en ny Nockebybro.
Efter många turer med kommunala och statliga instanser byggdes en
provisorisk bro i nytt läge 1965, men inte förrän oktober
1973 var den nya bron klar att tas i trafik.
1973 års Nockebybro. Utöver nyttotrafiken är sommartid fritidsbåtstrafiken omfattande i farleden. Den fria höjden är begränsad till 12m, vilket framkallar ett ständigt behov av broöppning. För att inte i allt för stor utsträckning störa vägtrafiken öppnas bron endast 1 gång per timme, och inte under rusningstimmarna vardagar.
Broöppning i Nockeby 1 feb 2003. MS Nordcarrier från Gävle passerar i isrännan.
Under den sista halvan av 1970-talet ersattes även broarna i Drottningholm,
Tappström och Lullehov av nyare konstruktioner som lever upp
till dagens krav på bärighet och framkomlighet.
Bygget av den nya Lullehovsbron pågår. H56 4902 passerar på 1929 års bro. Från Ingemar Johanssons samling.
Tappströmsbrons invigning fotograferad från Tappströmsgaragets tak. Trafiken leds fortfarande ner på 1930 års bro, men några bilar står och väntar på den nya brons öppnande. Från Ingemar Johanssons samling.
I samband med öppnandet av den sista trefiliga delen av Ekerövägen i slutet av 90-talet, breddades den befintliga Tappströmsbron för att även få plats med cykelbanor.
Gammalt möter nytt. SS Mariefred passerar Tappströmsbron.