Mälarötrafikens historia - MOAB-tiden (1930-1967)
Uppbyggnad och investeringar
MOAB började, som tidigare nämndes, sin verksamhet den 1:a juni i 1930 som en sammanslagning av de tre enskilda bolag som tidigare bedrivit trafiken på Mälaröarna.
Vagnparken från de tre åkarna befanns vara omodern och otillräcklig. Den bestod av ett 20-tal bussar varav flera hade endast 12 sittplatser. Totalt förfogade bolaget över en vagnpark med färre än 400 sittplatser. Då flera bussar ibland kunde vara intagna för reparation samtidigt, var situationen ofta bekymmersam. Droskbilar fick ofta anlitas för att klara trafiktopparna.
Redan det första året inköptes fyra nya bussar (tre Tidaholmare och en Scania). 1931 ytterligare tre Scania, samt 1932 sex Scania-doggar.
S.k. "Bulldog". Denna Scania, som fick reg.nr B67, var den första i serien om sex stycken som köptes av MOAB 1932. De hade en bredd av 210 cm, ett största hjultryck på 2 500 kg, 90 hkr bensinmotor och rymde 37 passagerare. Från Ingemar Johanssons samling.
Någon av bussförarna kommenterade de nya bussarnas
storlek på detta vis:
"- Nu har jag lika många passagerare bakom sista hjulparet,
som jag tidigare hade i hela bussen!"
Krigsutbrottet vållar bekymmer
De första dieselvagnarna sattes i trafik 1936 och fram till 1939 inköptes tre sådana vagnar varje år. Passagerarfrekvensen ökade hela tiden och diskussioner om att utsträcka Drottningholmslinjen till Träkvista pågick.
B363 köptes från Scania-Vabis 1938. 6 cyl dieselmotor om 120 hk. Totalvikt 9380 kg. 35 sittplatser och 6 stående. Från Ingemar Johanssons samling.
Andra världskrigets utbrott 1939 gjorde dock att dessa planer skrinlades.
Krigsutbrottet orsakade stora problem för busstrafiken. Ransonering av drivmedel och gummi medförde att turtätheten måste utglesas. Trängseln i de vagnar som kunde hållas igång nådde bristningsgränsen.
Sommaren 1940 beslöts från centralt håll att bussarna endast skulle gå till Nockeby i anslutning till vändplatsen för spårvagnslinje 12. Omstigningen vållade passagerarna stora svårigheter, i synnerhet för äldre och de som medförde bagage. Åtgärden väckte våldsam opposition bland trafikanterna. Provisoriet visade sig ohållbar och bolaget erhöll tillstånd att gå in till de tidigare hållplatserna på Kungsholmen i samband med att man utökade gengasdriften.
Gengasdrift
Gengas var det alternativa drivmedel som höll den svenska transportnäringen igång, när bensin och diesel inte fanns att tillgå. I en stor gryta brann trästycken och utvecklade en gas som sedan leddes fram till motorn och drev fordonet. De första gengasaggregaten som eldades med träkol var inte tillförlitliga. Senare aggregat med veddrift fungerade betydligt bättre. Gengasdriften stannade kriget ut, och medförde stora förgiftningsrisker för personalen. Gengasen avvecklades efter hand, i den takt som drivmedelsransoneringen tillät.
Kriget tar slut, konkurrensen tilltar
Förhållandena normaliserades ganska snart efter krigsslutet 1945. Det tekniska framåtskridandet efter kriget började dock snart göra sig gällande.
1946 års Scania-Vabis. B120 var en i en serie av 20 som inköptes av denna typ. Dieselmotor om 135 hk, totalvikt 10500 kg, längd 10 m, bredd 240 cm. 36-38 sittplatser, 10-20 stående. Från Ingemar Johanssons samling.
När Stockholms stad 26 oktober 1952 öppnade den nybyggda tunnelbanegrenen mot Bromma sjönk intäkterna på Drottningholmslinjen omedelbart med 30 %. En annan svår konkurrent till busstrafiken blev bilismens expansion under 1950-talet. Från och med 1953 sjönk passagerarantalet på bussarna konstant, och för att förbättra lönsamheten vidtogs vissa besparingsåtgärder bl a nedläggning av Drottningholmslinjen och rationalisering av gällande turlista.
Scania-Vabisutställning i Tappström. Från vänster: BB308 (1967), B463 (1964), B261 (1957-58). Från Ingemar Johanssons samling.
Något om godstrafiken
En av MOAB:s lastbilar vid Mjölkcentralen. Från Ingemar Johanssons samling.
Godstransporterna var under många år betydande. Man fraktade praktiskt taget allting, t.ex badkar, cyklar, halm, höbalar, levande djur, likkistor och mjölk. Som mest fanns det ca 10 lastbilar. Regelbundna turer gick till och från Stockholm. Den delen av bolaget såldes 1970 och numera heter firman Mälaröåkarna. Viss paketbefordan och utdelning av morgontidningar med bussarna fanns kvar en bit in på 1990-talet.
Resterna av MOAB:s godstrafik levde länge kvar. Här ett utdrag från SL:s tidtabell 1970.
MOAB uppgår i Storstockholms Lokaltrafik
År 1967 passerades en ny gränslinje för busstrafiken på Mälaröarna. Efter en 37-årig epok som enskilt företag övergick Mälaröarnas Omnibuss AB i allmän ägo, genom uppgång i AB Storstockholms Lokaltrafik. Resenärerna på Mälaröarna kunde nu fullt ut tillgodogöra sig fördelarna av den samordnade kollektiva trafikapparaten.