Mälarötrafikens historia - SL-tiden (1967-1993)
Hörjelöverenskommelsen
Grunden
till den lokaltrafik vi idag kan se i stockholmsområdet härstammar
från den överrenskommelse som den dåvarande statssekreteraren
i kommunikations-departementet, senare landshövdingen i Malmöhus
län, Nils Hörjel, arbetade fram i mitten av 1960-talet.
SJ vägrade i början av 1960-talet ta fortsatt ansvar för den olönsamma lokaltågstrafiken kring Stockholm. Regeringen tillsatte Nils Hörjel som förhandlare, och den överenskommelse som slöts innebar att alla trafikbolag i länet inordnades med gemensamt taxesystem under Stockholms Spårvägar (SS), som samtidigt ombildades till Storstockholms Lokaltrafik (SL).
En av de mer påtagliga resultaten var den första upprustningen och utbyggnaden av lokaltågstrafiken, till den omfattning vi idag närmast ser som självklar. Den busstrafik som bl.a. SJ, Björknäsbolaget, Stockholms Läns Omnibus och MOAB bedrivit, övertogs av SL och integrerades i det allmänna kollektivtrafiksystemet.
MOAB-trafiken övertas av SL
Efter en 37-årig epok som enskilt företag övergick Mälaröarnas Omnibuss AB i allmän ägo. Några datum angående Mälaröbussarnas övergång till SL:
1/10-1967:
MOAB uppgår i SL.
1/7-1968:
Bussarna slutar gå till Kronbergsgatan och kontoret vid Fridhemsplan
stänger. Efter detta vänder bussarna vid Brommaplan där
även kontoret inryms.
1/1-1970:
Trafikpersonalen börjar använda SL:s uniformer.
1/1-1975:
F.d MOAB upphör helt och går in under Stockholms trafikdistrikt.
H63 7816 (fd. MOAB BB308) omlackerades till SL:s färgsättning efter en trafikolycka. Från Ingemar Johanssons samling.
Den nya organisationen gjorde att udda bussar ibland dök upp. Lidingöbussen H64B 7715 gästspelade våren 1973. Från Ingemar Johanssons samling.
Upprustning och ökad trafik
Övertagandet av trafiken kan sägas ha kommit ganska lägligt. Under 60- och 70-talen byggdes ett flertal nya bostadsområden inom kommunen, och befolkningen ökade kraftigt. Behovet av kollektivtrafik ökade efter många års nedgång och investeringsbehoven kunde finansieras genom SL:s budget.
H56 4779 är på väg att avgå mot Svartjölandet. Brommaplan 25 juni 1985. Foto Gunnar Berglund.
Fordonsparken förnyades, trafiken utökades, lokaler upprustades och 1985 insattes "nymodigheten" ledbussar i trafiken. I slutet av 80-talet kunde Tappströmsgaraget stoltsera med den nyaste vagnparken inom SL.
H30 5551 står skinande nylevererad i Tappström juli 1985. Från Ingemar Johansons samling.
Att bara vara en "liten del" inom det stora SL innebar givetvis nya organisatoriska förutsättningar. Trafikplanering kom att skötas centralt av SL från kontoret på Tegnérgatan, trafikpersonalen tillhörde administrativt Brommahallen och verkstadspersonalen kom att underställas SL:s tekniska avdelning.
Trots denna uppdelning i olika bitar inom bolaget, fortsatte "vi-känslan" inom Tappströmsgaraget att vara mycket stark.
Som en symbol för känslan för det "egna åkeriet" inom SL-koncernen märktes alla fordon med Mälaröbuss-loggan.
SL får nya uppgifter
1985 beslöts i riksdagen att linjetrafiken i Sverige skulle avregleras. Storstockholms Lokaltrafik roll kom genom detta beslut att förändras från att vara trafikutövare, till att vara huvudman och trafikbeställare. Kort sagt skulle SL själv inte utföra trafiken, utan endast i enlighet med gällande lagstiftning upphandla trafikvolymen i öppen konkurrens hos enskilda operatörer.
Som
en följd av anpassningen till denna nya situation bildades 1 juni
1991 SL Buss AB som ett av flera dotterbolag, för att kunna arbeta
på marknadens villkor, och kunna lägga egna bud på "beställarorganisationen"
SL:s trafik.
Ett omfattande rationaliserings- och effektiviseringspaket genomfördes
inom bolaget, varvid ett personalöverskott uppstod. Ett 100-tal bussförare
inom hela SL Buss fick lämna sin anställning, och många
omplacerades.
Även inom mälarötrafiken märktes dessa förändringar av. Björklidengaraget nedlades 1992 och samtliga bussar omplacerades till Tappström. Arbetspass förlängdes och fordonsomloppen effektiviserades.
Den första upphandlingsomgången
SL:s styrelse beslöt att i den första trafikupphandlingen lägga ut busstrafiken i Bromma, Mälaröarna, Ribby, Ösmo, Södertälje, Åkersberga, Vaxholm, Lidingö, samt spårtrafiken på Lidingöbanan, Nockebybanan och Saltsjöbanan på entreprenad. Ett flertal aktörer lämnade anbud, och den 2/2 1993 offentliggjordes resultatet. Mälarötrafiken, liksom trafiken i Bromma, Södertälje och Ösmo övertogs av Swebus för en tid av 3 år med trafikstart 16 aug 1993. Övriga områden vanns av SL:s olika dotterbolag.
Det kan i efterhand tyckas att lite drygt sex månader var i kortaste laget att avsluta verksamheten och lämna plats åt den nya operatören. Många i personalen valde, kanske i brist på alternativ, att gå över till den nye entreprenören. Resultatet av denna, tidvis kanske en smula osmidigt skötta "kohandel", var inte speciellt uppskattad bland många av de drabbade personalgrupperna, och det lät dröja ett bra tag innan såren läkte och trampade tår slutade ömma.